Värmlänska Ordstäv
Det talar jag inte om? sa Käcken. då han intet visste.
Det tar sig väl, sa gossen om skrikningen.
Det är inte den tiden ännu, sa Matögat
Det är ingenting att tro på, sa Kerstin på norra gården om Guds väderlek.
Tror ni mig? sa Karin i heden.
Andå en tugga, sa Lövbonden, åt upp fäm marker fläsk.
Det blir tunt vadmal, sa Jon på Åsen, när käringen hans jämrade sig. för hon hade inte något till varp ock slätt inte något till väft.
Jag undrar, sa flundran, om gäddan är fisk.
Det är vackra barn Gud har, sa fan om igelkotten.
Det skall så vara, mente käringen, var snorig.
Jag vet väl av det, sa mor på Gårde, när de sa, att hon skitit ner sig.
'»Vi», sa Tarvan, då hon var ensam.
Var det vägen? sa bonden, åkte i diket.
Det är inte den tiden ännu, sa Matögat
Det är ingenting att tro på, sa Kerstin på norra gården om Guds väderlek.
Tror ni mig? sa Karin i heden.
Andå en tugga, sa Lövbonden, åt upp fäm marker fläsk.
Det blir tunt vadmal, sa Jon på Åsen, när käringen hans jämrade sig. för hon hade inte något till varp ock slätt inte något till väft.
Jag undrar, sa flundran, om gäddan är fisk.
Det är vackra barn Gud har, sa fan om igelkotten.
Det skall så vara, mente käringen, var snorig.
Jag vet väl av det, sa mor på Gårde, när de sa, att hon skitit ner sig.
'»Vi», sa Tarvan, då hon var ensam.
Var det vägen? sa bonden, åkte i diket.
Aldrig i världsens tider, sa Gertrud Larsson.
Amen på täxten, sa Brattfors-prästen, slog käringen i röven med lästen.
(Evangelieboken)
Du är antagen, sa Gunnar-Jon om palten.
Det är något vart som roar barn, sa skomakaren, drog lästen i huvudet på pojken.
Bestämme mig, sa Busk-Inge-gärd.
Det var blanka, sa Jons-Bolla, tittade sig i spegel.
(Begagnas som lindrig svordom)
Han blir väl, sa Rämström, när de frågade honom, om oxen var törstig.
I bodarna finns det, sa Brodell.
Lördagsny ock enarva gossar är aldrig bra, sa Gertrud på backen
(Förmögen, nu död bondhustru, väl bekant för sin snålhet ock sin giftiga tunga. Hennes tal var alltid späckat med ordstäv o. d.)
(Evangelieboken)
Du är antagen, sa Gunnar-Jon om palten.
Det är något vart som roar barn, sa skomakaren, drog lästen i huvudet på pojken.
Bestämme mig, sa Busk-Inge-gärd.
Det var blanka, sa Jons-Bolla, tittade sig i spegel.
(Begagnas som lindrig svordom)
Han blir väl, sa Rämström, när de frågade honom, om oxen var törstig.
I bodarna finns det, sa Brodell.
Lördagsny ock enarva gossar är aldrig bra, sa Gertrud på backen
(Förmögen, nu död bondhustru, väl bekant för sin snålhet ock sin giftiga tunga. Hennes tal var alltid späckat med ordstäv o. d.)
Jag menade väl jag, sa han som pissade på syltan.
Kersti, min vän, giv mig välling, sa Jöns i täppan.
Vänta mig, sa knöveln.
I morgon värper den, sa käringen, då hon kände tuppen.
Högtiden till ära ock far ock mor till förtret, sa pojken, vände rocken om julmorgonen.
Det är bäst att vandra ärligt, sa han, som stal gumsen.
Slut på ordstäv
Vänta mig, sa knöveln.
I morgon värper den, sa käringen, då hon kände tuppen.
Högtiden till ära ock far ock mor till förtret, sa pojken, vände rocken om julmorgonen.
Det är bäst att vandra ärligt, sa han, som stal gumsen.
Slut på ordstäv