Orginal 1860
i Stockholm
Mångelskan.
Hennes salubod är merändels torget med kullersten till golf och himlen till tak.
Han har äfven mångelskor
"vid ett och annat gathörn, men dessa förhålla sig till de förra, som minuthandlaren till grossören.
De sälja blott pepparkakor, smörbakelser och sämre frukter, under det att de andra omsätta alla fruktträdgårdens alster.
I ordets fulla bemärkelse blottställda för sommarens brännande sol, höstens regnskurar och vinterns köld, är det förlåtligt om de förlora de gracer som äro det täcka könet medfödda.
De äro ganska barska, icke goda att ordvexla med och rådligast är att fly eller stoppa till öronen, när deras hesa, men icke mindre kraftfulla stämmor ljuda öfver torget
. De hafva också — så påstå de — skäl till sina utbrott.
»Värre än väder och vind», säga de, »är att ha att göra med oförståndiga pigor och med unga matmödrar som äro än oförståndigare, för de pruta på en knippa rädisor, liksom de hos Hedberg pruta på en sjal.
Prinsens gubbar
Få menniskoklasser förefalla oss så beklagansvärda som dessa stackars soldater, hvilka, sedan de på det ihärdigaste trälat i garnisonstjenst, bestämdt den mest tråkiga och andefattiga i verlden, och trampat på gärdet eller kaserngården, stått på post dag och natt i regn eller snö, i solbadd eller köld, slutligen måste lemna tjensten,
Schåaren.
är upprinnelsen till benämningen schaare eller brokikare, emedan de för det mesta hålla till vid Skeppsbron eller brobänkarne vid skeppsvarfven,
Schåaren förhåller sig till sjömannen, ungefär som schakalen till lejonet, lefvande af de smulor denne lemnar efter sig.
Han antager också en sjömans skick och åtbörder och affekterar med denne jemnlikhet,
som han sällan kan uppbära;
han ha har alla en sjömans fel, men få af hans förtjenster. Också betraktas han af denne med en viss medömkan och rättmätig öfverlägsenhet.
der egentlig s. k. sjömaning icke kommer i fråga. När ett fartyg skall lägga till vid kajerna, är det schåaren som uppfångar den utkastade linan och gör fast.
Han kan ibland förtjena rätt bra, men är icke en af dem som lägga af och vi behöfver väl icke omnämna att hela förtjensten stannar på krogen.
Till schåareklassen räknas äfven de s. k.
»sumprunkare».
Dessa tillhandagå fiskköparne i våra hamnar, och deras förnämsta åliggande är att hålla de båtar eller sumpar, hvaruti fisken förvaras, uti ständig vaggning, på det att fisken icke måtte dö innan den kommer på fiskbrädan.
Duellen vid Lill-Jans 1857
Chronique scandaleuse inom la haute volée.
En Novemberdag 1857 lick den vid middagstiden på Drottninggatan i Stockholm flanerande allmänheten bevittna ett ovanligare skådespel, nemligen två utsökt eleganta herrar l lärd med att
»banke hinanden tröjen fuld», som dansken säger.
Knytnälvar och käppar voro vapnen.
Kalabaliken hade naturligtvis sin förhistoria.
Konungariket Portugals nyutnämnde diplomatiske representant, vicomte Antonio da Cuftha de Soto Maior Gomes Ribeiro d'Asevedo e Mello . . . puh!. . .
hade naturligtvis med allra första införts å mamsell Thunbergs schweizeri vid Gustaf Adolfs torg, Svante Hedins och hans juvenalbröders samt
gardesofficerarnes och de yngre diplomaternas högqvarter.
Som biträde vid disken hade mamsell Thunberg en synnerligt vacker flicka, som ögonblickligen tände fyr i den eldige brasilianarens vicomte Soto var född i Rio Janeiro hjerta.
Icke nöjd med att blott kunna tilltala henne: »vacker flicka» — det var väl de allra första svenska ord Soto lärde sig — ville han uppvakta henne med en längre artighet på svenska språket och vände sig fördenskull till en umgängesvän,
hr Erik Baker, en vaurien,
som tåldes inom den högre societeten i Stockholm, egentligen derför, att han var son af en förnäm engelsman och en ännu förnämare svensk dam.
Baker uppskref också för Soto några svenska ord, hvilka skulle utgöra en artig komplimang till en ung skön dam, och hvilka ord vicomten mycket noga och väl prononceradt lärde sig utantill samt en förmiddag vid besök
å Thunbergska schweizeriet med handen på hjertat och en artig bugning adresserade till den unga flickan.
Hon svarade ögonblickligt med en smällande örfil på Sotos kind och föll derpå i häftig gråt.
Bestört fann Soto naturligtvis sig varit utsatt för en mystifikation,
och af ett par närvarande gäster fick han veta, att de ord, han uttalat, nättopp vore den skändligaste smutsighet man kunde yttra till en qvinna.
Skummande af raseri skyndade Soto hem för att sända en blombukett och ett guldarmband till den förolämpade flickan och ett utmaningsbref till den lömske lymmeln.
Och då utmaningen icke antogs smorde Soto helt enkelt upp engelsmannen på öppen gata.
Erik Baker hade för sin vägran att mottaga vicomte Sotos utmaning blifvit utsatt för åtskilliga chikaner inom la haute volée.
Han upptog slutligen den kastade portugisiske handsken. Och duellen egde rum den 5 December i en skogsdunge strax utanför Lill-Jans.
Sekundanterne voro: kapten Bakers: en f. d. underlöjtnant Daevel och en korporal Lindgren vid Lifgardet till häst; vicomte Sotos: preussiske legationssekreteraren von Rehfues och österrikiske legationssekreteraren Zulauff. Badare-mästaren och dannebrogsriddaren Walter, en af de frivillige svenske deltagarne i danska kriget 1848, var anmodad närvara som läkare.
Afståndet mellan duellanterne uppmättes till femton steg.
Tre skott gjordes å hvardera sidan.
Nu skilja sig berättelserna. Enligt en skulle vicomten ha satt en kula i magen på sin motståndare, som dock — kulan förstås — uttogs utan vidare men för den träffade; en annan vill veta att
»veterligen ingen sårades».
Birger Schöldström.