Värmlänska Ordstäv
Det rör mig inte, sa tiggarn, då hunden bet honom i träbenet.
Mer ler !
sa murmästarn, satt i Högerud-kyrkan ock sov, ock grannen stötte på honom, så han vaknade.
Det begynner lida, sa Maran.
Du är dig lik du, sa ars-Ville om yxan.
Lika barn leka bäst, sa smeden, dansade med sotaren.
Tjo! nu är mor livad, sa gossen, fick stryk tre gånger om morgonen.
Om jag ärligt ock väl låge, sa käringen, satt i sängen ock sov.
Det var inte långt emellan varven, sa käringen, åkte på kvarnen.
Jag tror det låter, sa klockarn, trampade i klaveret med träskorna.
Den saken lägger vi ock tar upp en annan en, sa Öster-Nils.
Det är lögn, pigor, sa köksan.
Det var lögn, sa lotsen, då han viskade vid mor sin.
Det var lögn, sa lotsen, då bastun brann.
Skall det vara, skall det vara med makt, (så det förslår)
sa Jösshäringen, köpte karameller för två öre åt fästmön.
sa murmästarn, satt i Högerud-kyrkan ock sov, ock grannen stötte på honom, så han vaknade.
Det begynner lida, sa Maran.
Du är dig lik du, sa ars-Ville om yxan.
Lika barn leka bäst, sa smeden, dansade med sotaren.
Tjo! nu är mor livad, sa gossen, fick stryk tre gånger om morgonen.
Om jag ärligt ock väl låge, sa käringen, satt i sängen ock sov.
Det var inte långt emellan varven, sa käringen, åkte på kvarnen.
Jag tror det låter, sa klockarn, trampade i klaveret med träskorna.
Den saken lägger vi ock tar upp en annan en, sa Öster-Nils.
Det är lögn, pigor, sa köksan.
Det var lögn, sa lotsen, då han viskade vid mor sin.
Det var lögn, sa lotsen, då bastun brann.
Skall det vara, skall det vara med makt, (så det förslår)
sa Jösshäringen, köpte karameller för två öre åt fästmön.
Det var nära ögat, sa käringen, fick en fiis i rumpan.
Jo jo,
det var allt mening med,
sa Örn i Sättra, då han gav käringen örfilarna.
Allt skall gå efter mått, sa skräddaren, slog käringen med alnen.
Nyttigt, sa Linnart-bonden, fann en rostig spik.
Det var näcken,
sa Käcken,
då han damp i bäcken
med säcken.
Det är aldrig nödigare än nu, sa Ola Arvidsson, då han var fyll sjuk ock tiggde om en sup.
Ombyte förnöjer, sa fan, klädde sig i glasbyxor.
Det plockar till, sa Jönken då han fick örfilarna.
(Hette Jöns, inen hans mor använde »Jönken» som smeknamn; .ock då han blev äldre, fick han bära det som Öknamn. Det var en halt ock de sista 30 åren även blind byskomakare, £. 1795, d. 1891. Som rotejon var han barnens älskling-, när han om kvällarna sjöng gamla kämpavisor)
Det sa »puss», då jag vred nacken av postiljonen, sa guffar(n).
Jag är rädd, russin(bär)en vänder sig i örfilar, sa Jönken.
Nu kan jag se, sa käringen, klippte bort ögonlocken.
det var allt mening med,
sa Örn i Sättra, då han gav käringen örfilarna.
Allt skall gå efter mått, sa skräddaren, slog käringen med alnen.
Nyttigt, sa Linnart-bonden, fann en rostig spik.
Det var näcken,
sa Käcken,
då han damp i bäcken
med säcken.
Det är aldrig nödigare än nu, sa Ola Arvidsson, då han var fyll sjuk ock tiggde om en sup.
Ombyte förnöjer, sa fan, klädde sig i glasbyxor.
Det plockar till, sa Jönken då han fick örfilarna.
(Hette Jöns, inen hans mor använde »Jönken» som smeknamn; .ock då han blev äldre, fick han bära det som Öknamn. Det var en halt ock de sista 30 åren även blind byskomakare, £. 1795, d. 1891. Som rotejon var han barnens älskling-, när han om kvällarna sjöng gamla kämpavisor)
Det sa »puss», då jag vred nacken av postiljonen, sa guffar(n).
Jag är rädd, russin(bär)en vänder sig i örfilar, sa Jönken.
Nu kan jag se, sa käringen, klippte bort ögonlocken.
Det var svettigt, sa skräddarn, slogs med ankungarna.
Jag tycker, jag ser det som en starr, sa Blindmoster.
Det var skickligt (underligt), sa Ola Arvidsson.
Skål, sa Spångbärg, drack ur halvankaret.
Det släpper lätt, sa käringen om rågmjölsgröten.
Snyggt, men inte pråligt, sa fan, färgade svansen ärtgrön.
Snyggt skall det vara, menade Larsson, klippte av stubb-sockarna.
Stackars kreatur, sa Terus, när han spände benen undan geten.
Det var starkt, sa Porren om tevattnet.
Gud förlåt mig synden, sa tiggarn, kröp på hönan.
Det var säkra bud, sa Gustav-Bolla(n).
Det var inte mer till att ta därvidlag, sa tjuven, tog dörren.
Månn, rnånn jag skall ta denna Jönsen? sa Linnart-Karin.
Det var skickligt (underligt), sa Ola Arvidsson.
Skål, sa Spångbärg, drack ur halvankaret.
Släkten är värst, sa räven om de röde hundarna.
Det släpper lätt, sa käringen om rågmjölsgröten.
Snyggt, men inte pråligt, sa fan, färgade svansen ärtgrön.
Snyggt skall det vara, menade Larsson, klippte av stubb-sockarna.
Stackars kreatur, sa Terus, när han spände benen undan geten.
Det var starkt, sa Porren om tevattnet.
Gud förlåt mig synden, sa tiggarn, kröp på hönan.
Det var säkra bud, sa Gustav-Bolla(n).
Det var inte mer till att ta därvidlag, sa tjuven, tog dörren.
Månn, rnånn jag skall ta denna Jönsen? sa Linnart-Karin.